Jag hade satt mobilen på väckning kl 03.00. Hur många timmar hade jag fått sova? Kanske fyra och en halv timme. Det var ganska rått i rummet och jag kröp i mina jeans och en tröja. Tände ljuset och började gå igenom filmutrustningen.

Kamera, regnskydd, kameramikrofon, en extra Rødemikrofon, XLR-kabel, stativ och stativväska. Två kamerabatterier och fyra band. Jag räknade med att det skulle räcka. Sedan en flaska vatten, lite choklad och ett äpple, som jag pulade ner i stativväskan. Jag hade en minimal teknikpackning eftersom jag visste att jag skulle behöva förflytta mig mycket under inspelningsdagen.

Sen jag tog fram de leopardmönstrade stövlarna, som jag i sista sekund hade införskaffat dagen innan eftersom det med största sannolikhet skulle regna. Jag tog fram lite engelska pund och mitt bankkort. Så till sist dubbelkollade jag att min mobil var laddad och stoppade ner den i innerfickan på regnjackan.

Jag var i den lilla engelska byn Dorset. Här och i dess omgivningar skulle Ironman UK 2007 gå av stapeln kl 06.00. Tillsammans med Jona Dahlqvist och hennes man Jan var jag inkvarterad i ett hus hos en familj. Det var vanligt att man hyrde ut rum i byn när människor från hela världen kom för att tävla i Ironman.

Jag hörde Jona som jag skulle filma och Janne småprata och rumstera i deras rum. Ännu en tävlande bodde i huset, en man från USA som jobbade på ambassaden i Tel Aviv. På väg till badrummet hälsade jag med ett ”morning” och en lätt nickning på den långa atleten.

När vattnet sen strilar ner över mig känner jag att jag är klar i huvudet och taggad inför dagens utmaning. Det skulle bli en lång dag. Ett helt Ironman pågår i genomsnitt cirka 12 timmar. De bästa resultaten ligger på 8-9 timmar. Jona Dahlqvist är en av endast två svenska tjejer som ställer upp i detta Ironman.

Prick 04.00 sätter vi oss i hyrbilen som Janne har ordnat. Han fortsätter småprata med Jona för att hålla henne på gott humör. Vi ska vara på tävlingsplatsen minst en och en halv timme innan starten går.

Janne har följt Jona under många av hennes Ironman och är ett stort mentalt stöd. Nu ska han fungera som min ciceron under tävlingen och hjälpa mig bära stativ. Jag hoppas också att få några bra inklippsbilder och en kort intervjuer med honom under dagen.

Det är halvmörker och bara tolv grader i luften när vi kommer fram. Janne pussar och kramar om Jona, sen försvinner hon iväg. Jag packar ut kameran och Janne tar ut stativväskan. Han passar också på att stoppa ner ett stort paraply i stativväskan. Jag säger inget eftersom det är han som ska bära allt.

Vi tar oss ner till området där de tävlande byter om till våtdräkt för det första delmomentet i Ironman, som är simning. Jag börjar filma alla atleter med handkamera, som liksom går en lång golgatavandring mot vattenbrynet där starten går för de cirka 1 500 deltagarna. Jag får närbilder på bara fötter på lerig väg, koncentrerade män och kvinnor i ljusblå badmössor och närstående som håller upp banderoller.

Inför starten har Janne och jag sett ut en slänt där vi ska stå. Han hjälper mig dit och jag riggar kameran på stativet. Härifrån kan jag filma starten, få en bra panorering över sjön och följa simmarna i vattnet.

Som en flock pingviner tar sig de deltagande ut i vattnet. Män och kvinnor startar samtidigt. Väl i vattnet försöker de sen hitta en så bra position som möjligt i förhållande till sin simkapacitet. Det är hör till att man som simmare får slag av arm- och bentag när alla tar sig fram. Då gäller det att inte få panik och kunna hålla andan om man blir nertryckt.

Så hörs startljudet. Vattnet liksom piskas av alla simmarna och det är verkligen mäktigt att följa bakom linsen. Det är lätt att komma ur kurs när man simmar i öppet vatten och kajakförare ledsagar de tävlande. Medicinsk personal i följebåtar finns där också för säkerheten.

Jag lyckas få bra bilder, men hade också kunnat tänka mig att vara ännu tätare på de tävlande. Men om man är en person som ska skildra ett Ironman, är det en omöjlighet.

Efter dessa tagningar har jag cirka en halvtimme på mig att ta mig till platsen där de tävlande kommer ta sig upp från vattnet. Här ska jag spotta Jona.

Janne frågar om han ska gå och köpa en kopp kaffe till oss. Han har koll, tänker jag och tackar ja.

Jag ser hans ryggtavla när han försvinner iväg i folkhavet. Jag står kvar på platsen i slänten och ser fram emot den varma koppen kaffe.

Och det här det går fel med planeringen för inspelningen. Det går en kvart, det går tjugo minuter och Janne är ännu inte tillbaka. Jag ringer honom på hans mobil, om och om igen, men inget svar. När det har gått 25 minuter så måste jag börja förflytta mig, annars missar jag när simmarna kommer upp ur vattnet.

Jag har nu förutom kameran, en stativväska med ett stativ, en handmik, XLR-kabel, vatten, nödproviant, ett stort paraply. Den är tung och otymplig, men det är inget att be för. Jag måste förflytta mig ner till en andra sida av sjön.

Så istället för en ledsagare och ”stativcaddie” har jag fått en extra tung börda att släpa på under inspelningen.

Det kommer dröja tre timmar innan jag och Janne hittar varandra igen. Då är jag ganska mör i axlar och kropp. Det visar sig att batteriet på Jannes mobil har dött. Jag säger ingenting, men det är inte utan att jag tänker, ”hur sjutton kan du glömma att ladda din mobil när vi ska vara ute i fält ihop”!

– Michaela Hennig

ATT TA MED:

• Räkna inte med att alla inser vikten av att ha en laddad mobil! Så se till att dem du samarbetar med har laddade mobiler, eller har tillgång till en Powerbank.

• Eluttagen i England ser annorlunda ut, därför måste du ha en reseadapter om du ska ladda mobil, batterier och laptop.

• Kolla alltid upp ett lands elsystem och typ av stickkontakter innan du åker dit.

• Ha minutiös koll på din inspelningsteknik.

• När du är trött och i kyla fungerar ditt huvud sämre. Så ta det i beaktande.

• Att som filmare själv försöka ”täcka” ett Ironman är vansinne!

Vill du se hela dokumentärfilmen Världens grymmaste kvinna om Jona Dahlqvist, svensk mästarinna i Ironman klicka på DENNA LÄNK!