En regissör hade läst mitt första långfilmsmanus och tyckte att det var en intressant historia. Jag hade också kommit i kontakt med en långfilmsproducent med en rad filmer på sin meritlista. Producenten var nu intresserad av att göra film av mitt manus. Det började pirra inom mig av förhoppning. Jag skrev ett så kallat Letter of Intent med producenten och kom samtidigt överens om att göra en del ändringar i manuset.

Det handlade bland annat om att täta till historien och hitta en balans för hur många scener som utspelade sig i dåtid och nutid. Jag diskuterade ändringarna med regissören som tyckte de var motiverade. Han uppmuntrade mig och gav positiv feedback.

Full av energi satte jag mig ner och skrev om mitt manus. Dock utan att något arvode var inblandat, men det bekom mig inte. Jag hade ju hittat en producent som ville göra film av min historia.

När ändringarna i manus var gjorda skickade jag över manuset till regissören och producenten. Sedan bestämdes en dag då vi skulle träffas på ett café i Gröndal i Stockholm. Regissören, långfilmsproducenten och jag.

Jag kände mig stolt över mitt arbete. Manuset var bättre och jag såg fram emot att höra producentens kommentarer till ändringarna. Det var ju han trots allt som skulle hitta pengar till projektet.

Det var tidig vår och vi hade satt oss ute vid ett lite avskilt bord så vi kunde prata ostört. Producenten och regissören tog bara varsin kopp kaffe och jag ville ha en cappuccino och något till, så jag inväntade min beställning vid disken.

Då jag ansluter till dem vid bordet någon minut senare är de redan i gång och diskuterar.

Producenten säger att han tycker att manuset har blivit mycket bättre. Jag sträcker lite extra på mig när jag sätter mig ner på min stol. Men i nästa ögonblick har producenten återigen vänt sig till regissören.

Sedan diskuteras historiens händelseförlopp och karaktärernas utveckling. Även fördelaktiga strykningar. Producenten och regissören är eniga om att man nu blir mer fångad av manuset när man läser det. Jag har reducerat beskrivande kommentarer och nog omedvetet anpassat min historia till en manlig läsare.

Under hela samtalet riktar sig producenten till mig endast ett fåtal gånger. Det är närmast så att man kan tro att det är regissören som har skrivit om mitt manus och inte jag.

Till regissörens försvar så märker jag att han försöker rikta uppmärksamheten mot mig vid ett par tillfällen genom att flytta sig bakåt på sin stol, så att producenten tvingas att ta in mig i diskussionen. Det går sisådär.

När vårt möte är slut, så minns jag inte vad som blev bestämt, men jag gissar att producenten skulle göra sonderingar kring möjligheten att finansiera projektet.

Jag var så överrumplad av producentens förmåga att undvika att rikta sig till mig. Han var på inget sätt otrevlig under mötet. Han var engagerad och pratade sig varm kring manuset. Dock var han helt omedveten kring sitt beteende.

Denna händelse utspelade sig för snart tjugo år sedan, men jag kommer ihåg det som det var igår. Kanske var det också där och då, som jag omedvetet kände, att det här vill jag inte vara med om igen. Att en manlig producent diskuterar min filmidé ovanför mitt huvud.

Kanske är det också därför att mitt långfilmsmanus fortfarande ligger i min skrivbordslåda och väntar…

– Michaela Hennig

ATT TA MED:

• Vill du jobba gratis i filmbranschen, så är du varmt välkommen till det!

• Kolla alltid upp en producents filmografi innan du börjar diskutera samarbete.

• Hoppa inte av glädje när du får skrivet ett LOI. Ett s k Letter of Intent, betyder nästan ingenting.

• Skriv inte manus som utspelar sig i nutid och dåtid och som kräver minst cirka 100 miljoner i budget.

• En man riktar sig oftast till en annan man.  Av bekvämlighet, omedvetenhet eller bara för att kunna fortsätta känna sig som man.

• Filmbranschen är och förblir en bransch där män tar mer plats.