På avstånd kunde jag höra en rallybil närma sig. Ljudet från motorn blev starkare och starkare. Så bara några ögonblick senare hade rallybilen farit förbi på grusvägen. Ett moln av dam for upp från vägen. När det hade lagt sig blev allt stilla igen. Bara skogens ljud.

Jag stod på en kulle där vi inte riskerade att komma i vägen för någon avåkande bil. Från denna plats hade jag räknat ut att jag kunde fånga Jonnas bil en längre sträcka om jag lyckades få en bra panorering. Från att hon kom från ett skogsparti och körde ut mot ett fält. Rex min man och kollega höll koll på Jonnas starttid och när hon förväntades dyka upp.

Jag hade fullt sjå med att få stativet att stå stadigt på den ojämna marken. Två av benen på stativet behövde jag fälla ut längre och ett kortare. Sen satte jag stativhuvudet i våg med hjälp av vattenpasset. Något som är så lätt att glömma när man gång på gång måste förflytta stativ och kamera mellan tagningarna.

Jag måste också hitta ett bra läge hur jag själv skulle stå i förhållande till kameran. Handtaget på stativet måste ha tillräckligt med utrymme så det enkelt kunde föras från sida till sida. Min kropp måste följa med i panoreringen. Helt nerifrån fötter och anklar, upp genom knän, höfter och bröst. Var jag alltför spänd någonstans, påverkade det tagningen.

Så prövade jag ett par gånger att panorera med kameran. Jag var samtidigt både spänd och avspänd i axel, arm, handled och hand, för att rörelsen skulle bli jämn när jag höll i handtaget. Jag måste vara exakt och mjuk i min rörelse. Viktigast var att bestämma ”startläget” och sen att få ett ”mjukt stopp” i slutet av panoreringen. 

För att kunna få en bra uppfattning om hur bilden skulle bli hade jag satt en hoodie (liten skärm) runt kamerans display. Solen föll annars in på den och jag gjorde att jag såg dåligt. Min gamla röda seglarkeps som hade varit med på många inspelningar, hjälpte till så att jag inte hade solen i ögonen

– Vad är det för kamera ni har? En man dök upp på platsen där vi hade ställt oss och kunde inte låta bli att fråga. – Jag filmar också en del. – Det är en CanonC300, svarade jag. Att prata kameror och teknik har aldrig varit min grej, för mig är det ganska ointressant. Jag vill bara fånga intressanta bilder och som uttrycker något.

Så hörde jag en ny bil komma körande och jag rullade i gång kameran. När den dök upp hängde jag med bra. Men jag upptäckte jag att jag hade ett problem. I slutet av tagningen blev bilden utfrätt, d v s överexponerad. Det såg i och för sig ganska coolt ut, en rallybil som liksom uppslukas av starkt solljus. Men vad berättade vi i sådana fall med det?

Rex hade under tiden tagit över konversationen med mannen som var frågvis.  – Vi gör en dokumentär om Jonna Eson Brådhe för SVT. Både Jonnas mamma och mormor har kört rally, så den handlar om tre generationer kvinnliga rallyförare. – Kul! Jonna känner jag ju till. Det har börjat gå bra för henne. Hon har väl fått en bättre bil i år? – Ja, hon har bytt upp till en Ford Fiesta.

Jag gjorde tecken till Rex att jag behövde diskutera tagningen. – Panoreringen blir bra, men bilden fräter ut när rallybilarna kommer ut på vägen över fältet. Och jag kan ju inte ändra bländaren mitt i tagningen. – Nej, du får inte överexponera nå’t. – Ja, men då blir bilden mörk i början av panoreringen! Rex fattade mitt dilemma. – Då får vi ha bilden mindre exponerad i början. – Okej! Så ställde jag bländaren efter den bild jag hade i slutet av panoreringen.

Under tiden hade mannen börjat prata i mobil och jag upptäckte också att han hade ställt sig så att han skulle komma in i bild under panoreringen. Faan! Tänkte jag inom mig. Nu var snart Jonnas bil på väg. Jag gjorde tecken till Rex igen och som gick fram till mannen och knackade honom lätt på axeln. Mannen vände sig mot mig och kameran och gjorde en ursäktande rörelse och flyttade sig ur bild. – Jag måste sluta prata nu, för det är filminspelning här. Så avslutade mannen samtalet. Jag log mot honom och gjorde en Tummen upp.

Så får jag två generalrepetitioner till på rallybilar som far förbi. När Jonna kommer följer jag med perfekt i panoreringen på bilen. Jag pustar ut inom mig. Att göra bra panoreringar är inte lätt. Speciellt inte när du ska följa ett objekt i rörelse och använda autofokus och att ljusförhållandena dessutom ändras från skugga till starkt solljus.

Sen är det bara att packa ihop. Rex tar stativet och jag kameran. Vi behöver inte säga något, vi vet vad som ska göras. Nu handlar det om att hitta nästa inspelningsplats på sträcka 2. Som kommer att bli i ett dike, där vi får bilder lite underifrån på rallybilarna när de kommer körande. – Michaela Hennig

ATT TA MED:

• Ska du panorera från skugga till plats i solljus, ställ bländaren efter var du kommer hamna i slutposition med kameran. Annars riskerar du att fräta ut din bild om du gör tvärtom, d v s ställer bländarvärdet efter när ditt objekt befinner sig i skugga.

• Vid en panorering efter ett snabbt objekt, såsom en rallybil, är det ytterst svårt att följa med i en jämn rörelse. Du behöver göra flera testinspelningar i förväg. (Därför filmade jag flera rallybilar, så att jag skulle vara säker på min panorering när jag väl skulle filma Jonnas bil.)

• Troligen kan du också behöva använda autofokus, då behöver du göra testainspelning så att ”det inte börjar pumpa i bilden”. Du får inte tappa objektet som du filmar.

• Det är lättare att titta i sökaren på kameran än i displayen om du står i solljus. Måste du ändå titta i kamerans display, såsom vid en panorering, använd en ”hoodie” till displayen, som skärmar av inkommande solljus.

• En keps är ett måste om du står i solljus och ska filma.

• Glöm heller inte att hålla koll på vattenpasset!

• Till sist, ha alltid bra skor.

Just nu repriseras ”Jonna – en film om riktiga rallybrudar” . Se dokumentären på SVTPlay!