Jag hade ordnat med dokument så jag skulle kunna filma min kvinnliga huvudrollsinnehavare när hon kastade sig ut i det blå medelhavet tidigt på morgonen i Monaco, på jakt efter en placering i denna Halv Ironman. Det var papper med stämplar där det stod ”Autorisation de photographer et de filmer””, ”Principaute de Monaco”, ”Ministere d’Etat”, ”Departement de L’Interieur”, mm. Mina gamla franskakunskaper från tiden då jag var au pair i Paris hade kommit väl till pass.

Genom Ironmans tävlingsledning hade jag blivit lovad en plats bak på en motorcykel, så att jag skulle kunna få bilder från cyklingen på de slingrande vägarna i bergen. Jag fick mediabadges från sekretariatet, så att jag fritt kunde ta mig fram inom tävlingsområdet.

Nu skulle jag få de bilder som var viktiga för filmen. Jag kunde inte skildra Jona, som var flerfaldig svensk mästarinna i Ironman och hennes kamp om att ta sig till Hawai, om jag inte hade med bilder från själva cykelmomentet.

Dagen innan tävlingen gick jag på locationscouting med kameran. Jag tog mig ner till stranden för att se var de tävlande skulle hoppa i vattnet och var de tog sig upp. Jag såg också var ombytena skulle ske och var de hade ställt upp sina cyklar. Det var ett viktigt moment när de tävlande sprang upp från vattnet och sen hittade fram till sin cykel.

Jag behövde bestämma vilka bilder som var viktigast att få från tävlingen och av Jona Dahlqvist.

Jag vill också ta bra inklippsbilder från Monte Carlo och gick uppför den backe där formel1 bilarna kör. Jag filmade det legendariska casinot, känt från så många filmer. Framför casinot fanns ett stort klot i en fontän i vilket byggnaden och flaggor speglades. Jag tog bilder av klotet och speglingarna.

Så gick jag vidare och kom till en lång promenadsträcka uppe på en höjd längs vattnet. Härifrån fick jag en lång panorering ut över redden där det låg fullt med lustyachter. Kanske var det ett lite enkelt sätt att berätta var vi befann oss. Men ibland är den enkla gestaltningen den bästa. Med en eller tre inklippsbilder har vi berättat var vi är.

Jag var så taggad inför tävlingen. Den tredje upplagan av Halv Ironman i Monaco, 70.3 (2007). Kände mig nästan som jag var en av de tävlande, när jag filmade hur Ironmankvinnor och män från världens alla hörn registrerade sig inför tävlingen. Det var en vibrerande stämning i luften.

Jag inväntade sen ett telefonsamtal från sekretariatet, för att få besked var och när jag skulle möta upp motorcyklisten under tävlingen. Satte mig på ett café och drack en dyr Cocacola och studerade ”the race booklet”, tävlingstidningen, där det fanns kartor över de skilda sträckorna.  Starten gick på ”Plage du Larvotte” och mållinjen var vid l’Hôtel de Paris, nära casinot. Jag gick igenom tiderna och försökte memorera alla moment och var jag behövde vara.  Jag måste också ha koll på hur lång tid det tog att förflytta sig mellan de olika inspelningsplatserna. Starten skulle gå kl 7.00 på morgonen, vilket betydde att jag behövde vara på plats kl 5.30.

Så ringde äntligen mobilen. Det var en dam från sekretariatet, jag hörde lite dåligt vad hon sa, men förstod att hon var ”désolée” och att motorcyklisten som skulle ta mig runt på cykelsträckan inte längre var tillgänglig. Jag förflyttade mig från mitt bord för att inte störa övriga gäster med min upprörda och halvknaggliga franska. Förklarade för damen att jag blivit utlovad att ta bilder från cyklingen i bergen, och att det var ”très important pour le documentaire”, ”les scenes avec les cyclistes dans les montagnes à Monaco sont essentiel pour l´histoire du film”. Jag säger att hon inte med så kort varsel kan ge mig detta besked och frågar om hon på något sätt kan hjälpa mig vidare för att hitta någon annan person som kan ta mig runt på tävlingssträckan i bergen, ”non, je suis désolée madame”, det fanns inget hon kunde göra.

När jag kom tillbaka till mitt bord var den halvurdruckna Cocacolan borttagen. Jag kände hur förtvivlan steg inom mig. Jag kunde inte åka hela vägen till Monte Carlo och inte få bilder på Jona på cykel. Det var ju främst därför jag filmade henne i Monaco. När jag tidigare hade filmat Jona på en Ironmantävling i England, då var vägen avlyst och det gick inte filma henne på cykel. Skulle denna inspelning i Monte Carlo sluta i ett fiasko innan den knappt hade börjat?

Jona var här för att kvalificera sig för en plats på Ironman i Hawaii och jag gjorde en film om vad som driver en kvinna som är trebarnsmor, arkitekt, yogalärare och att utöva denna oerhört tuffa sport. Jag kunde inte bara ge upp. Dessutom hade jag betalat en hel del pengar hur egen ficka.

Jag gick tillbaka till hotellet. Någon timme senare skulle jag träffa Jona och äta en tidig middag. Jag kunde inte berätta att vi inte skulle få några bilder när hon cyklade i bergen i Monaco.

Hela projektet kändes med ens som ett stort nederlag. Jag hade ännu inte lyckats finansiera det. Ännu inte sålt in det till någon tv-kanal. Jag var en alltigenom misslyckad filmare.

Jag stod och väntade på nyckeln till i hotellets reception och gjorde allt för att hålla tårarna tillbaka. Lika bra att gå upp på rummet, lägga mig i sängen och dra täcket över mig. Erkänna det totala fiaskot.

Eftersom portiern hade förstått att jag talade franska, ville han vara trevlig och säga några ord. Han frågade om jag var nöjd med min vistelse och om det var första gången jag besökte Monte Carlo. Det är då jag inte kan låta bli att lätta mitt hjärta. Jag berättar att jag är där för att filma en svensk mästarinna i Ironman, att jag gör en dokumentär och att jag nu inte kan filma henne under cykeletappen på Ironman. Att jag blivit lovad en motorcyklist från tävlingsarrangörerna som skulle skjutsa mig i bergen, men att jag nu har kommit till Monte Carlo förgäves.

Det tar ett par sekunder och så frågar han, ”När är det tänkt att du ska filma? ”Det är imorgon, på förmiddagen”, svarar jag. Sen säger han plötsligt,” jag är ledig imorgon”. ”Om du vill kan jag skjutsa dig. Jag har en kompis som har en mc och jag kan nog låna den.” Jag står alldeles överrumplad, försöker ta in vad han säger. Frågar honom på nytt, ”menar du allvar?” ”Inga problem, självklart hjälper jag dig om jag kan.” Jag frågar hur jag kan ersätta honom. Vi kommer överens om att jag kan ge honom tusen kronor. Han ska bara ringa upp sin vän.

Alain, som portiern heter, säger att jag ska ta det lugnt och räcker över nyckeln till mig. Jag kan gå upp på rummet och så hör han av sig inom en halvtimme när han pratat med sin vän. Väl på mitt rum vankar jag av och an i upphetsning. Alldeles nyss var jag på väg att ge upp hela inspelningen och alla mina kommande filmprojekt. Nu finns en chans att allt löser sig.

Det är långa minuter på rummet. Jag lägger mig på sängen och försöker koppla av. Håller tummarna och blundar. Ber inom mig att portierns kompis säger ja. Så till sist ringer telefonen. Jag far upp och står och tittar ut genom fönstret mot det blå havet. ”Hallå, det är Alain, jag har pratat med min kompis, jag kan låna hans mc”. Jag gör ett glädjeskutt på hotellrummet, min inspelningsdag är räddad!

ATT TA MED:

• Hotellportierer kan bjuda på överraskningar.

• Hur mycket du än förbereder och planerar inför en inspelning, så får du vara beredd på att allt omkullkastas.

• Inrikta dig 100 % på att hitta en lösning och var öppen för oväntad hjälp från främlingar.

• Om du ska filma i Monaco eller annat fransktalande land, se till att ha så många tillstånd som möjligt på plats!

Vill du se hela dokumentärfilmen ”Världens grymmaste kvinna” om Jona Dahlqvist, svensk mästarinna i Ironman, klicka på DENNA LÄNK!