Vi hade varit i London och gjort intervjuer med Sven-Bertil Taube för dokumentärfilmen om hans mamma Astri Bergman Taube, konstnärinna och livsledsagare till nationalikonen Evert Taube. Det hade varit intensiva dagar och Rex och jag kände oss upplyfta för det hade gått bra. Vi hade fått med oss användbart och fint material till filmen.

Nu satt vi på flyget hem mot Köpenhamn och Helsingborg och småpratade. Under samtalet var det något som plötsligt slog mig; Rex till skillnad från mig, tycktes bara liksom ha halkat in på detta här med film och teater i sitt liv.

Som liten hade han gått med en kompis på en filmaudition och blev den som blev utvald bland tusen pojkar till en huvudroll. Detta ledde till att han blev en ”barnstjärna” och senare fick en rad filmroller. Skådespelare var han egentligen inte intresserad av att bli.

Sedan, flera år senare, hade han suttit på en krog med sin bästa vän som sade, ”Ska du inte följa med ner till Malmö och söka in på scenskolan? Där går många snygga tjejer.” ”Och när han sen mötte några unga kvinnor på en fest som sade: ”Vet du hur svårt det är att komma in på scenskolan”, var det just de orden som triggade Rex.

Han sökte och kom givetvis in. På samma sätt var det när han sökte till regilinjen på dåvarande Dramatiska Institutet. Han var en av tre personer som blev uttagen till att bli regissör.

Själv kom jag in femte gången jag sökte till scenskolan. Efter utbildningen fick jag några små filmroller och pjäskontrakt på några teatrar. Den största rollen jag gjorde var som Nina i Måsen på Borås Stadsteater, men jag kunde verkligen inte skryta med varken min teater- eller filmkarriär.

Där satt jag plötsligt med min man och kollega och som det tycktes ha gått irriterande lätt för. Rex verkade liksom ha glidit fram under sin karriär. Bara sagt ja till erbjudanden och det som kommit till honom, medan jag alltid fått kämpa, tyckte jag.

Ibland i vår relation kunde jag till och med uppleva att han var lite av en diva. Det var självklart att man tar taxi och sparsamhet var inte hans starka sida.

Plötsligt insåg jag också varför jag ibland tyckte han utgick ifrån att folk skulle höra av sig till honom och inte omvänt. Att sälja in filmprojekt, idéer eller uppdrag, var inte alls hans grej. Våra olika inställningar kring detta, kunde emellanåt också vara en stötesten. Om man ska arbeta med film, behöver man ju oftast ”slåss för sin produktion”.

Vi hade aldrig pratat så mycket om hur det hela hade börjat för oss, även om vi gått på scenskolan i Malmö båda två och hållit på med teater och film i våra liv.

Samtalet utvecklade sig där i flygsätena och jag började ställa frågor till Rex om hur det hade varit att bli uppmärksammad som liten för en filmroll. Han hade spelat pojken Anders i Gäst hos verkligheten, huvudrollen i filmen och författaren Pär Lagerkvists alter ego.

Han berättade om hur journalister kom till hans skola för att fotografera och intervjua honom och om hur han ofta blev igenkänd. Detta gjorde att började säga att han hade en tvillingbror och att det var tvillingbrodern som hade spelat med i filmen.

Ju mer vi pratade, så insåg vi att här fanns ju stoff till en film. Vi började spåna kring vilka som eventuellt skulle kunna medverka och jag tog fram ett block och en penna och började skriva ner namn. Vi utgick ifrån karaktärer på film som gjort ett tydligt avtryck och som vi spontant kom i tankar om. Det var Pojken med guldbyxorna, flickan i Den vita stenen, Pippi Långstrump, Tjorven i Vi på Saltkråkan, Ronja Rövardotter, m fl.

Vi vill fördjupa oss olika frågor: Hur är det att medverka på film som barn? Hur påverkas man av att bli känd i unga år? Vilka positiva och vilka negativa aspekter finns det?

Det kändes också helt rätt ”att gräva där vi stod”. Rex hade redan mycket att berätta kring sina personliga upplevelser och vi gick båda igång på själva idén. Vi skulle också kunna ha stor nytta av att vi båda faktiskt var skådespelare och vi hade erfarenheter och insikter om själva arbetet.

Framför allt kände vi oss ganska säkra på att detta skulle kunna bli en film som var sevärd för många, att det var frågor som engagerade oss och att vi skulle hitta medverkande.

När vi efter två timmar landar i Köpenhamn och står och väntar på vårt bagage, så sker något högst märkligt. Där vid utcheckningen stöter vi ihop med Jan Nielsen, som är just en gammal barn- och ungdomsstjärna.

Jan Nielsen fick rollen som Harry Munter i Kjell Gredes film med samma namn. Denna roll kom att bli avgörande för hela hans liv. Den gjorde att han kom att bli skådespelare och regissör. Något han aldrig haft i tankarna innan dess.

Jag hade lärt känna Janne när jag var med i en pjäs som han regisserade på Helsingborgs stadsteater. Rex kände också honom sedan sin tid långt tillbaka på tiljorna.

Helt upprymda av detta märkliga sammanträffande så gick vi fram och berättade om idéen om filmen vi precis hade fått på flyget för Janne. Han tackade ja på stående fot till att eventuellt medverka.

Upptäckten av att min man kunde vara en diva, samtalet på flyget och mötet med Jan Nielsen var startskottet för dokumentärfilmen Liten & Berömd, och som vi producerade för SVT, K-special.

– Michaela Hennig

ATT TA MED:

• Gräv där du står när du ska hitta filmidéer.
• Nyfikenhet kring en närståendes liv kan ta dig långt.
• Det underlättar om du har en naturlig ingång till ämnet eller frågorna du vill skildra.
• Dessa frågor måste engagera dig nu och flera år framöver.
• Det underlättar att från början ha en tydlig premiss för din film, såsom ”hur är det egentligen att bli känd som barn?”